försöka diskutera kvinnofrågor med pappa/micke eller ännu värre båda samtidigt. båda tycker nämligen alltid samma och ingen lyssnar på vad jag säger efter som jag har "fel". hatar att min snälla pappa lever upp till nästan alla fördomar om äldre man som är vana vid att folk lyssnar på dem. väldigt patrialkalt och han fattar det inte ens när man säger det till honom. idag berättade han om en kille som hamnat i finkan för sexuellt ofredande, men att han trodde att tjejen säkert bara hade hittat på för att hon var sur. som hämnd. jag ba QUE?!?! (och jag framstås som hysterisk för jag inte tycker att det är så sjävklart att hon ljög)
vidare tycker min lillebror att det är vanligt att kvinnor ljuger i rätten
-"det vet ju alla"
hans flickvän berättar om en tjej som förmodligen blivit våltagen
-"men det var inte så konstigt som hon höll på"
och det här är snälla fina människor. hur läskigt/sorgligt är det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar